Låter det vara

Vet att den där att-göra-listan fortsätter växa, vet att tiden går lite för fort och vet att just att göra ingenting är det mest behövliga nu, att låta fingrarna flöda över tangentbordet är den bästa terapin för känslan av ingenting.

Försöker ta tillvara på stunderna av att bara vara. De stunder då inget uttalas, men allt sägs, allt tänks, allt är.

Vet att jag njuter av dagarna och veckorna när allt går fort, men kan likväl bli rädd när jag stannar till och kommer på att jag har gått på rutin, att jag har gjort utan reflektion, att jag kanske har de där stunderna när jag existerar men inte lever.

Låter det vara, låter tankarna landa, låter pluggandet vänta, låter mailen vara oskickade, låter packandet vänta, låter städandet vara ogjort, låter listan förbli oavprickad och låter mig vara för mig själv, precis som jag är. Låter stunden vara min, låter ögonblicket vara som vilket ögonblick som helst.

Låter livet vara precis som det ska, precis som jag vill, precis som det kan.

Måndag och terminsstart

Det är en sådan där skolstartsdag idag. Visserligen brukar det på jobbet vara skolstarten vid höstterminen som är den stora, men det behöver man inte låtsas om. Åtminstone inte nu.

Skolstart. Jag är uppe i tid, har ätit en ordentlig frukost, duschade igår kväll, ägnade några extra minuter åt att även ta hårinpackning och har till och med nyfilade naglar sedan en halvtimme tillbaka. Vid skolstart är det också viktigt att ha nya kläder på sig, således är mina leggins helt nyinköpta och tills nu oanvända (för att jag, utan vetskap om hur, har gjort sönder minst två stycken sådana som låg i min garderob tidigare).

Vad som då blir smått irriterande är att min skolstart för terminen först är klockan 17. Det är jättesent. Men detta till trots fick jag gå upp tidigt för att (min hemlösa sambo som fått bostad) Elin gick upp tidigt. Och så för att jag tagit på mig en roll som mentor/fadder/allmän visdomsledare/guide för två vänner hemifrån som börjar plugga här idag och som skulle mötas upp vid nio för att ledas fram till sin skola i säkerhet under min vakt (nåja).

Och så händer det, jag har gått upp i tid, ätit min stabila frukost, även hunnit måla naglarna vid det här laget och ska ta mig till bussen när klockan har nått klockslaget "alldeles sinnessjukt för mycket". Jag struntar i att knäppa jackan, låser snabbt och tänker att jag med avståndet "nära" till busskuren ändå är säker. Så händer det, jag hör bussen och börjar det sedvanliga träningspasset. Jag springer - och om jag springer - och jag springer oövervinnerligt, den isbelagda marken berör mig inte och snöberget vid första trottoarkanten hoppar jag över lika lätt som en hormonstinn tonåring blir arg. I mitt inre börjar jag höra Rockytemat och känner mig segerviss, vilken sjukt mäktig veckostart, vilken sjukt bra termin. Här bara jag glider fram och samlar alla möjliga atletiska poäng. Jag möter nästa trottoarkant och snöberg med fart och mer självförtroende än jag någonsin haft och ser hur jag efter mitt höjdhopp kommer landa på en isplätt - och om det är någon som fixar det en måndagsmorgon som denna är det Jag - jag med stort J. Och det gör jag, mitt hopp är stilfullt och landningen likaså, men tiden för självberöm finns inte, jag har bara nått bakdelen av bussen och fortsätter springa framåt entrédörren i all min stjärnglans.

Så händer det. Bussen börjar rulla när jag har kommit tillräckligt långt för att kunna knacka på rutan näst längst fram. Och den kör. Den rullar iväg och lämnar mig ensam kvar på Utsättaregränden. Ensam, övergiven, förnedrad, exponerad i min springning för hela bussen och dess samtliga passagerare är jag kvar vid busskuren som idag har ett namn värre än någonsin tidigare.

Hela min atletiska självförtroendesuppvisning för att få sitta under skylten "Utsättaregränden" och vänta på nästa buss i tio minuter.

Men det är ju trots allt måndag och jag börjar skolan först klockan 17. Det här med tecken är nog inte min grej ändå.

Ett till år i Lund

Sedan i söndags är jag tillbaka i ett halvslaskigt och plusgradigt Lund. Sedan igår är jag tentaskriven. Sedan förra veckan delar jag mitt 22-kvmmansion med min nya sambo. Hon heter Elin och är känd från Svensk Damtidning.

Eller mer eller mindre. Det är Elin, så omskriven i just Svensk Dam kanske inte stämmer, men likväl är vi sambos. Inte så frivilligt, inte så ofrivilligt. Hon är hemlös, jag är lägenhetsfull och gillar att ha en vän som kan laga mat i min kokvrå.

Elin och jag kommer sitta ihop ett tag, förmodligen vilja ha ihjäl eller åtminstone skada varandra till och från och framförallt vara sjukligt sura på bristen på fungerande marknad för bostäder. Men vi delar ett gediget intresse för meningslösa bloggar och har mycket att göra på kvällarna.

Tillbaka till den andra verkligheten

Drastiska tillfällen kräver drastiska åtgärder och således har undertecknad än en gång adressändrat och är numera heltidsboende på Ulricehamns stadsbibliotek.

Nåja. Nästan.

Tillsammans med Ena spenderar jag åtminstone väldigt mycket tid där inför nästa veckas rivstart tillbaka till det jobbfria, pluggbetyngda och halvt bortglömda livet som student. På biblioteket här hemma har man inte så många pluggplatser, men likväl har vi hittat ett favoritbord vid vilket man kan äta kakor utan att någon ser och vid vilket man kan prata och åtminstone inte märka att någon hör. Annars är det här ett bibliotek vilket stöldmärker sina toalettpappersrullar genom att skriva "Bibliotek" med spritpenna på det. Det är ett bibliotek vid vilket man vid stängningsdags tar fram slagverk och försöker fylla varenda kvadratmeter med oljud för att få bort gästerna - som vid stängningsdags var Ena och jag.

Kan inte bli annat än en hit att skriva den här tentan.